&drytime
bloggtorka är väl ett himla märkvärdigt ord. Och angående ord i allmänhet så brukar jag väl inte vara den som har lite av den varan... Men jag har insett att jag trots allt borde ta mitt ansvar och skriva här eftersom jag ändå tagit beslutet att skaffa en blogg :)
*harklar sig högtidligt* Jag kan ju inleda med att berätta lite om min hund, som genom syrar mer eller mindre hela mitt liv sedan 15 år tillbaks. Min lilla ajka fyllde nämligen 15 bast förra lördagen, helt fuckin amazing :)
Finskspetsen Fångsjödalens Ajka föddes en tidig förmiddag i slutet av februari 1996 tillsammans med en bunt syskonvalpar. Mamma Mitcha pustade och stånkade hela natten men hundungarna ville inte hitta ut. det enda tecknet på födelse var en suspekt vidrig bubbla med fostervatten och vi går inte in på mer detaljer angående det... Beslutet togs av min kloke men smått stressade far att det nog fick bli en resa in på djursjukhuset i Östersund. Det ringdes och fixades, å bäddades i bilen och jag var sur som fan som inte skulle få följa med på äventyret utan sitta hemma å bara vänta... När mamma Mitcha precis skulle lyftas in i bilen så låg det helt plötsligt en liten valp i lådan bäddad med gamla 70tals sängkläder, mkt lättad husse berömde sin orangea jaktkamrat och valpvaket fortsatte ett par timmar. Vad jag minns var det två flickor och resten pojkar, hur många det nu var. veckorna gick och husse tycktes urskilja en mer eller mindre perfekt tikvalp som skulle bli ännu en medlem i familjen Stener. Valparna växte upp och våran lilla flicka fick namnet Ajka efter en osammanhängande ramsa som jag gick å sjöng på som liten. Dagen kom då det var dags för Ajka att säga adjö till sina syskon som flyttade iväg till olika ställen runt om i sverige. Jag minns att jag alltid var lika ledsen när det var dags för alla valpar genom åren att flytta till nya hem...
Ajka hittade sin plats i hundgården bland orangea och gråa hundar och såsmåningom skulle hon få följa med ut sin mamma och husse på jakt. Husse fick mycke beröm av sina vänner och jaktkamrater för den fina unga tiken och en lysande framtid som jakt- och utställningshund utspåddes... Min far berättade att tålamod och uppmuntran med en fast hand var receptet på att lyckas få fram en bra jakthund, det hade ju funkat utmärkt för de andra hundarna han tränat upp. Men det visade sig efter mycket av det dära tålamodet och uppmuntrandet att lilla Ajka visst inte var så intresserad av det där med jakt. Hon tyckte det var himla gemytligt att traska runt i skogen och käka blåbär och lyfte inte sitt huvud upp mot träden ens en gång. Frustrationen för husse var ett faktum och drömmen om ännu en duktig jakthund började dö ut... Tillslut var måttet rågat och husse bestämde sig mer eller mindre för att antingen låta Ajka sluta sina dagar eller ge bort henne till någon som ville ha en märklig snäll knähund utan jaktinstinkt. Planerna på utställning var inget alternativ eftersom Ajka aldrig skulle klara ett jakprov och ingen vill avla på en "jakthund" utan meriter... Jag blev jätteledsen och rädd att jag skulle förlora min älskade lilla tusshund. Jag bönade och bad att få henne till min egen och hotade tillochmed att rymma med henne om han ens funderade på att ta bort henne... Mamma & pappa tyckte jag kunde få en chans eftersom jag var så duktig med hundarna och mer eller mindre levde i hundgården min vakna tid. De sa att jag skulle ledsna efter ett halvår och inte sköta henne... Jag motbevisade dom, med ett par perioder under gymnasiet då Ajka synd nog fick tillbringa onödigt mycke tid i hundgården då jag hade massa annat för mig. skäms för det idag... Åren gick iallafall och tillslut efter ajkas mamma dött av ålder så var hon själv i hundgården för första gången i sitt liv. Hon blev mer och mer sällskapssjuk då hon var själv och jag ägnade mer tid åt min vän. Gården i ulrikfors såldes och Ajka flyttade med mig och mamma till ett litet hus ute på byn hösten 2007, Ajka var nu elva år och pigg för sin ålder. Vi började märka att hon hade fått lite sämre hörsel och jag var rädd att hon skulle bli helt döv, men det märktes ingen försämring som tur var. Ajka fick en ny liten hundgård och hundkoja i sitt nya hem och tillbringade tiden i hundgården med att skälla på skator, folk och katter :) Vinternätterna fick hon sova inne och busa med sin gamle vän Tusse, mammas katt. Hösten 2008 tog jag beslutet att flytta från Strömsund till Umeå för jobb då jag en än gång blivit arbetslös... Valet pendlade mellan att avliva Ajka eftersom hon var så gammal eller ta med henne till Umeå, Men hur skulle det gå? en hund som var van att bo i hundgård och aldrig upplevt livet i en lägenhet på heltid... Min familj rådde mig att ta med henne, hon var ju trots allt alltid trygg när hon var med mig. Flyttlasset gick och jag & ajka åt cheeseballs och lyssnade på pantera hela vägen upp med min bror som följeslagare. Väl installerad så började Ajka sin lägenhetsvistelse med att spy i min boendekamrats säng och soffa, just great... Första nätterna var jobbiga, hon traskade runt oroligt och sov ingenting... Men eftersom tiden gick så anpassade hon sig och trivdes med att följa mig på stallet på dagarna och var nöjdare än någonsin med sin tillvaro som stadshund, hon hade ju alltid folk omkring sig som klappade, lekte och gav godis :) Vi flyttade från lägehnetskollektivet på Ålidhem till Tomtebo och Ajka fick en mer naturnära tillvaro nere vid Nydalasjön som är hennes favoritpromenadplats. Ännu en vinter håller på att nå sitt slut och Ajka har som sagt hunnit bli 15 år som firades med hundben och lyxmat, hon har även hunnit med att skaffa en god vän som heter Roy, en yngre bordercollie/kelpie som hon även inledde ett kort förhållande med som slutade i en abortspruta hos veterinären förra året. Senaste somrarna har hon följt med oss på semester både till strömsund och till malå där hon bott både i stuga och husvagn med oss :)
I skrivande stund ligger Ajka här nedanför soffan på sin hundbädd och har det bara bra, tittar på hockey med oss och kliver upp då och då för att kolla att vi sitter kvar i soffan :) Hur allting någonsin varit eller kommer bli så kan jag alltid räkna med henne och hon är så glad och tacksam för att man finns till och skänker henne ens en gnutta uppmärksamhet de dagar man är trött och på dåligt humör. Hon är verkligen min bästa vän, tills tiden tar slut! :)
That's that. SKa väl försöka bli bättre på att skriva här. Detta blev ju ett väldans seriöst inlägg men förbered er på ordbajsande och märkliga aspekter på livet senare.. :P
tjaråbarå
*harklar sig högtidligt* Jag kan ju inleda med att berätta lite om min hund, som genom syrar mer eller mindre hela mitt liv sedan 15 år tillbaks. Min lilla ajka fyllde nämligen 15 bast förra lördagen, helt fuckin amazing :)
Finskspetsen Fångsjödalens Ajka föddes en tidig förmiddag i slutet av februari 1996 tillsammans med en bunt syskonvalpar. Mamma Mitcha pustade och stånkade hela natten men hundungarna ville inte hitta ut. det enda tecknet på födelse var en suspekt vidrig bubbla med fostervatten och vi går inte in på mer detaljer angående det... Beslutet togs av min kloke men smått stressade far att det nog fick bli en resa in på djursjukhuset i Östersund. Det ringdes och fixades, å bäddades i bilen och jag var sur som fan som inte skulle få följa med på äventyret utan sitta hemma å bara vänta... När mamma Mitcha precis skulle lyftas in i bilen så låg det helt plötsligt en liten valp i lådan bäddad med gamla 70tals sängkläder, mkt lättad husse berömde sin orangea jaktkamrat och valpvaket fortsatte ett par timmar. Vad jag minns var det två flickor och resten pojkar, hur många det nu var. veckorna gick och husse tycktes urskilja en mer eller mindre perfekt tikvalp som skulle bli ännu en medlem i familjen Stener. Valparna växte upp och våran lilla flicka fick namnet Ajka efter en osammanhängande ramsa som jag gick å sjöng på som liten. Dagen kom då det var dags för Ajka att säga adjö till sina syskon som flyttade iväg till olika ställen runt om i sverige. Jag minns att jag alltid var lika ledsen när det var dags för alla valpar genom åren att flytta till nya hem...
Ajka hittade sin plats i hundgården bland orangea och gråa hundar och såsmåningom skulle hon få följa med ut sin mamma och husse på jakt. Husse fick mycke beröm av sina vänner och jaktkamrater för den fina unga tiken och en lysande framtid som jakt- och utställningshund utspåddes... Min far berättade att tålamod och uppmuntran med en fast hand var receptet på att lyckas få fram en bra jakthund, det hade ju funkat utmärkt för de andra hundarna han tränat upp. Men det visade sig efter mycket av det dära tålamodet och uppmuntrandet att lilla Ajka visst inte var så intresserad av det där med jakt. Hon tyckte det var himla gemytligt att traska runt i skogen och käka blåbär och lyfte inte sitt huvud upp mot träden ens en gång. Frustrationen för husse var ett faktum och drömmen om ännu en duktig jakthund började dö ut... Tillslut var måttet rågat och husse bestämde sig mer eller mindre för att antingen låta Ajka sluta sina dagar eller ge bort henne till någon som ville ha en märklig snäll knähund utan jaktinstinkt. Planerna på utställning var inget alternativ eftersom Ajka aldrig skulle klara ett jakprov och ingen vill avla på en "jakthund" utan meriter... Jag blev jätteledsen och rädd att jag skulle förlora min älskade lilla tusshund. Jag bönade och bad att få henne till min egen och hotade tillochmed att rymma med henne om han ens funderade på att ta bort henne... Mamma & pappa tyckte jag kunde få en chans eftersom jag var så duktig med hundarna och mer eller mindre levde i hundgården min vakna tid. De sa att jag skulle ledsna efter ett halvår och inte sköta henne... Jag motbevisade dom, med ett par perioder under gymnasiet då Ajka synd nog fick tillbringa onödigt mycke tid i hundgården då jag hade massa annat för mig. skäms för det idag... Åren gick iallafall och tillslut efter ajkas mamma dött av ålder så var hon själv i hundgården för första gången i sitt liv. Hon blev mer och mer sällskapssjuk då hon var själv och jag ägnade mer tid åt min vän. Gården i ulrikfors såldes och Ajka flyttade med mig och mamma till ett litet hus ute på byn hösten 2007, Ajka var nu elva år och pigg för sin ålder. Vi började märka att hon hade fått lite sämre hörsel och jag var rädd att hon skulle bli helt döv, men det märktes ingen försämring som tur var. Ajka fick en ny liten hundgård och hundkoja i sitt nya hem och tillbringade tiden i hundgården med att skälla på skator, folk och katter :) Vinternätterna fick hon sova inne och busa med sin gamle vän Tusse, mammas katt. Hösten 2008 tog jag beslutet att flytta från Strömsund till Umeå för jobb då jag en än gång blivit arbetslös... Valet pendlade mellan att avliva Ajka eftersom hon var så gammal eller ta med henne till Umeå, Men hur skulle det gå? en hund som var van att bo i hundgård och aldrig upplevt livet i en lägenhet på heltid... Min familj rådde mig att ta med henne, hon var ju trots allt alltid trygg när hon var med mig. Flyttlasset gick och jag & ajka åt cheeseballs och lyssnade på pantera hela vägen upp med min bror som följeslagare. Väl installerad så började Ajka sin lägenhetsvistelse med att spy i min boendekamrats säng och soffa, just great... Första nätterna var jobbiga, hon traskade runt oroligt och sov ingenting... Men eftersom tiden gick så anpassade hon sig och trivdes med att följa mig på stallet på dagarna och var nöjdare än någonsin med sin tillvaro som stadshund, hon hade ju alltid folk omkring sig som klappade, lekte och gav godis :) Vi flyttade från lägehnetskollektivet på Ålidhem till Tomtebo och Ajka fick en mer naturnära tillvaro nere vid Nydalasjön som är hennes favoritpromenadplats. Ännu en vinter håller på att nå sitt slut och Ajka har som sagt hunnit bli 15 år som firades med hundben och lyxmat, hon har även hunnit med att skaffa en god vän som heter Roy, en yngre bordercollie/kelpie som hon även inledde ett kort förhållande med som slutade i en abortspruta hos veterinären förra året. Senaste somrarna har hon följt med oss på semester både till strömsund och till malå där hon bott både i stuga och husvagn med oss :)
I skrivande stund ligger Ajka här nedanför soffan på sin hundbädd och har det bara bra, tittar på hockey med oss och kliver upp då och då för att kolla att vi sitter kvar i soffan :) Hur allting någonsin varit eller kommer bli så kan jag alltid räkna med henne och hon är så glad och tacksam för att man finns till och skänker henne ens en gnutta uppmärksamhet de dagar man är trött och på dåligt humör. Hon är verkligen min bästa vän, tills tiden tar slut! :)
That's that. SKa väl försöka bli bättre på att skriva här. Detta blev ju ett väldans seriöst inlägg men förbered er på ordbajsande och märkliga aspekter på livet senare.. :P
tjaråbarå
Kommentarer
Postat av: sonja
Grattis till Gamm Ajka!!!
Trackback
