yeahger

Tanken med bloggar  är väl att man ska exploatera sitt ytterst intressanta liv inför allmän beskådan, eller? Mitt liv kanske inte är så vansinnigt intressant när jag tänker efter, jag jobbar, sover, äter skiter och festar oömt som de flesta i min ålder. En sak som kanske inte är så jättevanligt för just tjejer i min ålder är mitt musikintresse och dagdrömmeriet om att få vara ungdom i början av 70talet med allt vad det innebar. Det klart att de flesta har musikintresse mer eller mindre, men jag har fått hört att jag är mer eller mindre religiöst besatt. Så kan man nog beskriva det.

 Jag minns begynnelsen av det hela, min pappa har så länge jag kan minnas legat i soffan på kvällarna med hörlurarna på sig och lyssnat på massa fin själfylld genomtänkt musik som läckte ut till mina små oförstörda oskyldiga öron. Det var lidelsefull sång med falsettinslag, smäktande solon och melodier, dova melodiska basslingor som etsade sig fast i ryggmärgen... Det var RIKTIG musik, vi snackar Led Zeppelin, Black Sabbath, Uriah Heep, Nazareth, Jethro Tull, Mountain osv... När man var så liten som 6-7 år så hade man väl inte riktigt fått någon inblick i musikvärlden, absolut inte i den populära musikvärlden när det gällde vårat hushåll eftersom gammal rock var det enda man hade hört. Men jag minns att jag tyckte det var fruktansvärt bra redan då.
 Mitt första minne av att rysa och få gåshud var när pappa visade mig Hva gör vi nu, lille du? med Gazolin på en knastrig vinylskiva och han samtidigt översatte texten för mig och berättade vad dom sjöng om. Jag tyckte det var väldans sorgligt och samtidigt jättefint och visste inte om jag var ledsen eller glad och hela armarna knottrade sig...

Och så fortsatte det. När jag började skolan och det kom på tal om idoler mellan klasskamraterna så minns jag att jag nästan skämdes över att berätta att pappas gamla skivor gick varm hemma på min första egna cdspelare. Det var ju ingen annan som visste vad det var. Jag låtsades att jag åxå lyssnade på spice girls i mellanstadiet, men fasaden raserades ganska fort då jag råkade säga SPACEgirls istället för spicegirls, haha, vilken miss... :P Cdskivorna jag tog med på klassfesterna spelades aldrig utan låt där bredvid stereon i en prydlig hög medans tionde varvet på nån boybandskiva gick istället... Jag försökte verkligen hänga med i svängen, men jag tyckte fan inte att det var bra.

Jag är jättekräsen på musik och många gånger cynisk. Jag måste känna en viss känsla nästan direkt efter några sekunder på en låt/nytt band jag aldrig hört för att det ska vara bra. Jag tycker sällan att "ny" musik är bra bara för att jag sällan känenr att det är lagt ned nog med energi och själ i det med tanke på hur snabbt det går numer att producera en platta med största anledning att den ska dra in stora summor på kort tid (cynisk sa jag va?)

Så jag fick nöja mig med att i hemmets lugna vrå så fanns det iaf folk som förstod mig...

tillexempel så har jag aldrig någonsin laddat hem en låt själv, kan bero på att jag aldrig själv ägt en dator. Vi var ganska sen i våran familj att skaffa dator och vad jag kan minnas har vi inte använt den till att ladda hem musik på. Jag föredrar gamla härliga knastriga vinyler. Synd dock att jag inte längre äger någon vinylspelare...

Jag tror att mycket av mitt musiklyssnande, kräsenheten och de gånger man nästan glider in i något slags nirvana kan bero på min kärlek till att spela själv. Började spela på farmors elorgel då jag var liten, och började sen spela piano på musikskolan. Och sen kom gitarrintresset som jag är jätteglad över att jag har. Jag är ju ingen supergitarrist eller supermusikalisk enligt mig själv, men min bror har kallat mig autistisk haha :P Kan vara därför jag är gudabenådad med ett gehör. För mig känns det bara naturligt att om man kan en låt ihuvudet, så kan man spela den. right?..

I gymnasiet träffade jag äntligen människor, förutom min familj, som delade denna magiska värld med mig, fan vilken underbar tid gymnasiet var! Skulle lätt göra om de åren igen :)

Och nu sitter jag här och är galet förbannad över spotify-helvetet som vägrar funka, just när jag är på värsta hypnotiska lyssnarhumöret... Känner mig som en jävla grottmänniska som är uppväxt under en sten ibland eftersom jag inte direkt hänger med i uvecklingen vad gäller varken datorer eller mobiltelefoner och dylikt. Det klart att det är himla smidigt att kunna lyssna på all fantastisk musik på datorn som bara är några klick bort än att bläddra i vinylbackar varje gång man vill lyssna på musik. Men det är inte samma känsla. Och det är ju det som är det viktigaste i musiken - känslan!

Får väl ta och lugna mina nerver med lite Led Zeppelin på youtube istället så innan jag får något slags utbrott... *darrhänt*

så försök inte imponera på mig med någon jävla Iphone eller en supermodern musikanläggning som e så liten så den inte syns. I don't freakin' care... :P visa mig hellre din gamla äkta Les Paul eller den oöppnde vinylversionen av Live at Donnington med iron maiden... :P

Nu ska jag tända ett kanelljus och drömma mig bort litegrann... *stirrblick/dreggel i mungipan*